Jag vill krama om Nathalie. Hålla om henne en lång stund, klappa henne på håret och viska ord som:
"Det är du och jag nu, och du fixar det här."

Jag vill ligga i hennes säng med henne bredvid mig. Krama om henne stup i kvarten, och försöka få henne att hon är fin, precis som hon är och värd så mycket mer än livet har erbjudit henne på sista tiden.
Jag vill hålla hennes hand, torka bort hennes tårar med min högra tumme, ge henne en puss i pannan.

Jag vill titta henne i ögonen och säga:
"Du är så mycket starkare än du tror, Nathalie. Min Ronja. Du har så mycket mer att ge."
Få henne att inse, att jag tänker stå vid hennes sida, så länge hon vill ha mig där, att hon är bland det finaste som fått röra min värld, att jag om någon tror på henne.
Att jag tycker om henne något så bedrövligt fruktansvärt förskräckligt mycket, så det gör ont att veta att det gör ont i henne just nu.

Det är så mycket jag vill just nu. Så mycket jag inte kan.
Men på lördag, Nathalie. På lördag.