Jag får ont i min ena stortå när jag har mina mjuka sköna tofflor på mig.
Det är lite knepigt.

Jag har kommit på att det finns flera hundra som har det värre än mig,
och nu syftar jag inte typ på barnen i Afrika eller så, utan mer människor i min närhet.
Nu låter det som jag har det dåligt, det har jag absolut inte.
Jag kanske inte bara uppskattar min situation hela tiden, kanske inte uppskattar allting så mycket som jag borde göra.
Men jag antar att det egentligen inte är så mycket att göra åt.
Jag kan ju försöka uppskatta allting supermycket, fast då kanske jag inte skulle uppskatta allting supermycket när det väl händer något som borde uppskattas supermycket.
Nu blev det ganska babbligt, fast jag förstår i alla fall hur jag menar.


Jag uppskattar i alla fall att min mamma är världens bästa mamma, som ser på Twin Peaks med mig i flera timmar även fast det märks att hon börjar bli lite rastlös efter redan 1 timme.
Förövrigt: Agent Cooper ♥