Jag hatar att drömma.
Efter igår natt och natten till idag så hatar jag det.
Dock var det bara en rakt igenom fin dröm inatt.
Fast jag hatar det ändå.

Alla mina drömmar är så sjukt verkliga.
När jag vaknar på morgonen måste jag säga till mig själv,
gång på gång på gång,
att det bara var en dröm.
Fast det räcker oftast inte ändå.

Tillexempel: Jag drömmer att jag är kär i Mikael Persbrandt, och han är kär i mig också.
Då kan jag gå runt en hel jävla dag och känna mig nykär.
Det kan ju för fan inte vara normalt.

Därför dissar jag drömmar idag, och är fast besluten att ignorera nattens dröm.
Hur fin den än var.
Och hur mycket jag än hade önskat att det hände på riktigt.