Jag får använda varenda liten uns av energi jag har just nu till att kontrollera mig själv, hindra mig själv från att skriva till dig. Jag vet inte om det är okej, och givetvis är jag rädd för hur du kommer vara emot mig.
Jag orkar inte med någon skillnad, från hur det var förr.
Och jag vet ju egentligen att jag inte borde skriva till dig.
Dagen har nästan känts okej, fram tills nu.

Plötsligt händer det.

Tjugo fyra långa djupa andetag senare, en, två, tre tårar senare så känns det lite lättare.
Du bryr dig mer än vad jag faktiskt tror.
Om det är positivt eller negativt är en annan fråga.