peripeti - plötslig förändring.
Jag känner att jag inte längre vågar öppna mig i den här bloggen på samma sätt som jag vågade förut. Jag vågar inte skriva rakt ut hur det känns och hur jag tycker allting är just nu, inte rakt ut från känslostormen inombords.
Visst är det jobbigt, och svårt. Men kanske även bra? Jag har ingen aning om jag skulle skrämma någon, göra någon besviken eller ledsen för orden som egentligen vill ut. Som små grodor vill de hoppa ut ur mig och hamna här i bloggen. Jag vill skriva så många ord om hur jag känner inför dig, och dig, och jag skulle ännu hellre våga säga orden till dig, tyvärr har jag inte modet som krävs. Inte just nu.
Jag känner mig trygg med dig. Jag vill alltid ha det såhär. Jag vill alltid känna såhär.
I slutet av juli lovade jag mig själv att aldrig mer förlita mig själv på någon annan människa, att jag skulle hitta tillit och styrka hos mig själv. I slutet av september har jag nu hittat tillit och styrka hos dig. Livet fick en snabb vändning, och jag har fastnat för dig. Jag vill våga släppa dig närmare, så nära som det bara går.
Våga.
Kommentarer
Trackback