Allting är slut, eller så är allting en början på något nytt.
Har aldrig någonsin dött av en förändring, men visst fan gör det ont.
Så jävla ont.
Och visst fan gråter jag oftare än tidigare, visst skriker jag fula och elaka ord oftare än innan.
Men jag vågar, hoppas och tror att det blir bättre av det här, förhoppningar om att förändringen hjälper.
Tack mina vänner.
Tack Daniel för att du höll min hand, klappade min rygg och var vaken med mig en hel natt.
Tack Angelica för fina uppmuntrande ord, och tack för att du ger mig känslan om att du är ett steg bakom hela tiden.
Tack Frida för sena nätter, förståelse och allt där till.
Nu hänger allting på mig, och dig.