Ännu ett härligt roligt inlägg i den här andan.
Idag har jag på mig trosor med svarta prickar, ett svart och vitrandigt linne
och en stor tofs mitt på huvudet.
Ansiktet pryds av mörka ringar och stora påsar under de feberglansiga ögonen.
Må säga att jag ser otroligt attraktiv ut.

Igår satt jag på ett tåg hela dagen.

Öppna dina trötta ögon och släpp ut det.
Nu fortsätter vi på den här fina utmaningen då.

Måndag: Var hemma, gjorde mest ingenting. Läste ut "Burpojken" av Torey Hayden. Fick mens.
Tisdag: Var i skolan, hade ingen självdisciplin alls. Åt fisk och potatis i skolan, tränade med Frida. Sov själv.
Onsdag: Var hemma, gjorde mest ingenting, läste "Bara Barnet" av Torey Hayden. Hade mensvärk.
Torsdag: Är i skolan, har haft lite självdisciplin. Ska träna med Frida sen.
Fredag: Åker till Skåne med Basse.
Lördag: Är i Skåne med Basse, utflyttningsfestar.
Söndag: Åker tillbaka till Värmland.

Idag har jag ingen väska med mig, förutom min fina tygväska där jag bär runt min kära Mac.
I den finns ingenting just nu, förutom en laddare.

Annars så brukar det här finnas i min väska:

återigen, photshopskills, woopwoop!

skolan tar död på mitt bloggande,
även fast jag till största del är här frivilligt.

imorgon ska jag göra någonting jag aldrig gjort förut...
tack för mig.

Jag har en storebror, Tim, som är två år äldre än mig, alltså 20.
Vi har alltid varit som hund och katt, och aldrig riktigt kunnat komma överrens.
Vi har slagits som två elitboxare, och skrikit på varandra som två brunstiga kossor.
Men på senare år har vi lärt oss att faktiskt kommunicera utan nävar och utan höga röster.

Jag har även en lillasyster, Mindie, som är 6 år yngre än mig, alltså 12.
Hon har alltid gått mig på nerverna, alltid lånat saker utan att fråga.
Vi har inte samma pappa, men hon har varit en stor del av mig sen dagen hon föddes.

jag saknar min gosfis.

Idag har jag på mig:
Grå klänning från Monki
Senapsgula strumpbyxor
Gråa strumpr
Svarta kängor.

Hej photoshop-skills.

Min mamma är den mest lyckade, bästa, smartaste, förstående, roligaste, finurligaste, finaste och bästa mamman i världen.
Jag är så himla lyckligt lottad som fick komma ut ur just henne fiffi.

Jag tror på andar och jag tror på karma.
Jag tror på ett liv efter döden, och jag tror att allting händer för en anledning.
Jag är inte kristen, inte heller buddist eller muslim.
Jag tror till viss del på ödet.
Jag tror att man ska gå på magkänsla, och följa sitt hjärta i livets stora frågorna.
Jag tror att "What goes around comes around."



Sen tror jag att SJ hatar sina resenärer.

För första gången i mitt liv är jag med i en bloggtävling, woppwopp.

Idag målade jag en otroligt fin bild, eller egentligen fyllde jag bara i färgerna.
Sebastian står för motivet.

Det är tidig vår och solen är på väg ner.
Jag står på uppfarten och hoppar hopprep, koncenterar mig för att hålla kolla på de olika siffrorna.
Efter en stund börjar jag tröttna, mina armar har börjat knottra sig och hopprepet är inte längre lika roande.
Jag bestämmer mig för att gå in, hitta på någonting annat.
Fantasin har inga gränser när man precis fyllt 7 år.

Men in kom jag inte, mamma pratade i telefon och jag var tvungen att sysselsätta mig ytterligare några minuter.
Jag märkte på henne, att någonting var fel. Med en klump i magen strosade jag runt, runt, runt i trädgården, sparkade på en fotboll, klappade katten som låg och spann på trappan.
Fantasin var som bortblåst.

En stund senare ropar mamma in mig, hon sitter vid köksbordet, med huvudet i sina händer.
"Evelina.. Din pappa har dött".

Efter det är det mesta svart. Minns allting glasklart precis innan, men precis efter jag fick reda på vad som hände så tar det stopp, allting är svart.

vi vet alla att tumblr är en samlingsplats för fina saker.
och nu har jag nog hittat den finaste tumblr hittills.


(klickbar bild, woopwoop)

Alla mina vänner betyder lika mycket för mig. Jag har lika roligt, känner mig lika bekväm och trygg med allihop.
Och jag är så himla glad för att ni finns för mig hela tiden, no. matter. what.

Men det finns en tjej, som jag ska hylla i det här inlägget lite extra.
Ingen mindre än -> Angelica

Våran vänskap fick en liten annorlunda början, men det slutade fint ändå.
Vi började i samma klass på gymnasiet, och går i samma klass fortfarande.
Jag tyckte att hon var en bitch och uppkäftig, och hon trodde att jag var lesbisk.
Nu såhär i efterhand vet Angelica om någon att jag inte är lesbisk, och jag har insett för längesen att Angelica är långt ifrån en bitch, och inte uppkäftig för fem öre. Oftast.

Hon är personen jag lutar mitt huvud när allting känns hopplöst, som jag vet att jag kan ringa klockan 3 på natt om det behövs.


Hon är personen som jag nojar med, över minsta lilla. Vi kan ligga och älta saker i flera timmar, och jag vet att Angelica är minst lika orolig/nervös/pirrig/rädd som jag. Jag känner mig aldrig ensam när vi umgås.



Med Angelica kan jag bete mig som om jag vore 12 år igen, göra de mest "barnsliga" sakerna och fortfarande tycka att det är roligast i världen. Det finns en anledning till att våra pojkvänner om och om igen nämnt "Ni är så äckligt lika, vet ni det?"



Angelica skulle kunna begå vilket brott som helst, och jag skulle fortfarande stå vid hennes sida, med vetskapen och tryggheten över att hon skulle göra samma sak för mig.



Hon kan gå mig på nerverna, få mig att bli så irriterad att jag vill skrika, för att sedan få mig att brista ut i ett skratt som slutar i tårar och magkramper.



Angelica är personen som alltid kan få mig att må bra, vad det än handlar med. Det räcker med ett sms, telefonsamtal, spontanbesök, för att hon ska få mig att känna mig bättre.



Jag vågar tro på att jag och Angelica är vänner om 10 år, 20 år, 30 år.
Oavsett om vi har helt olika framtider framför oss, så vet jag att hon alltid kommer vara en person jag vill ha mig nära.
Jag skulle trotsallt ta en kula för henne, offra både min högra och vänstra hand. För henne.

Om det är något tv-program som alltid får mig att gråta, med eller utan PMS, så är det If You Really Knew Me.
Sänds på MTV just nu, och jag storbölar. Något jag helst inte vill erkänna, eftersom programmet är så typiskt amerikanskt det kan bli, och egentligen inte är bra alls.
Men ändå gråter jag. Heh.


(bilden är en länk, woppwopp.)

idag gjorde jag världens godaste skagenröra.
så himla duktig känner jag mig.

annars har jag hittills inte gjort någonting alls..
luggit i sängen, med skor på.
försöker töja ut mina nyyya snygga träningskor en aning,
så att de passar lite bättre.

förövrigt
det gulligaste att sitta och slöläsa på just nu:
mensbloggen
önskar det hade funnits något liknande när jag var yngre,
och det finns inget mer roande, och sötare än att sitta och läsa allas funderingar över onani, sex, stånd, mens och p-piller.

Förut fick jag en jättesmart idé, att bada badkar.
Inte bara för att det är skönt och avslappnande, utan även för att försöka lindra träningsvärken, om så bara för ett par minuter.
Det är nämligen så att den här träningsvärken är inte nådig, den är riktigt jäkla odräglig.
Den gör ont från topp till tå, gör så att jag inte kan resa mig ur sängen/soffan utan hjälp och vi ska inte tala om hur det går när jag ska upp från toalettstolen..

Något jag inte tänkte på innan jag klev i badkaret, helt utan problem, var hur fan jag skulle ta mig upp?
Det tog mig 20 minuter, att komma upp ur badkaret, och det krävdes en hel del vrål från min sida dessutom.
Herregud.
Tack och lov att Sebastian var här, annars hade jag nog dött ensam i badkaret.

Nu ska jag inta liggläge i soffan igen, med en kiwi i ena handen och mobilen i den andra.

Igår hade jag ingen tid alls att skriva på den här utmaning, därför tar jag det en dag senare istället.
Min gårdag var faktiskt bäst.


Jag drack vin, fjantade mig, skrattade, diskuterade, filosoferade, drack mer vin, och skrattade ännu mera tills tårarna rann.
Och det känns idag, både skrattvärk och träningsvärk.
Fin kombo.

Tack för att ni är bäst, och Daniel - Ta det lugnt i Stockholm.

idag gjorde jag massa situps, så många att magen skakade i 20 minuter efter.
det återgärdade jag precis med kyckling i bröd med mina finaste..

annars har jag druckit vin, lekt top model/fröken brårud (ja, jag är fortfarande 13 år i huvudet)
med angelica, daniel och frida (a.k.a mina finaste.)
nu ser vi på varg på svt 1, såå bra.

nu trotsar jag min mörkerrädsla, och kylan.
allt för en kväll med den bäste jag vet.

Kärlek för mig är så himla mycket, och så himla olika.
Kärlek är att ge sig själv fullt ut till någon, våga leva med hjärtat utanför kroppen.
Kärlek får människor att bryta lagar, trotsa normer, gå över gränser.
Får mörka dagar att fyllas av ljus, hjärtat att slå snabbare.
Den kan vara pirrig, kännas som kolsyra i hela kroppen, vara kittlande.
Men kan också vara trygg, varm och brinnande.
Samtidigt kan den vara ett helvete, få människor att gå i tusen bitar.

Alltså det här är nog det svåraste som finns, att beskriva. Jag har börjat om flera gånger, klickat ner sidan för att sidan klicka upp den igen, skrivit ord, raderat ord.
Alla har nog någon gång känt kärlek, antingen från en vän, förälder eller sin partner.
Och kärlek är så himla olika för alla.
Men kärlek för mig är: Trygghet, värme, förståelse och tid.
Och en hel jäkla massa kramar.

mina fötter är iskalla,
och jag hade sett framemot att se på ellen degeneres,
men så gästades hon av justin bieber.
not funny.

idag ska jag..
till angelica och se på filip och fredriks årskrönika.
om jag vågar gå hem efteråt.
jag är mörkrädd.
och sent-på-kvällenrädd.

Nu kan det vara dags att sluta lyssna/se på det här.
Fast jag kan inte, så fort jag stänger av så känns det tooooomt.
Galet.

Jag är sugen på ett päron, hmhmhm.

jag har spenderat ungefär hela dagen med att se det här klippet, over and over again.
och bölat varje jäkla gång.



och nu grinar jag igen.

Här kommer det förmodligen roligaste inlägget under "utmaningen".

Frukost: Äggröra, bacon och vatten.
"Mellis": Äpple
Middag: Pannbiff, potatisgratäng, gräddsås.
Kvällsmat: Äpple.

Nu kan vi konstatera att jag gillar äpplen, sen gå vidare till något roligare.

Såhär kan det gå om man inte underhåller mig tillräckligt mycket en måndagskväll.

Jag har en mamma, och inte vilken mamma som helst.

Idag har jag gjort någonting jag aldrig trodde att jag skulle göra.

idag har jag spelat the sims, inte the sims 2 eller the sims 3.

När man ser Tjenare Kungen saknar man att vara 15 år.

Visst var jag som alla andra småtjejer, upp över öronen förälskad och galet kär redan i lågstadiet.

Hej jag heter Evelina.
Jag föredrar rött hellre än blått, i de allra flesta bemärkelser.

För att komma igång med mitt eviga bloggskrivande hakar jag på det här tåget.

2010 bästa - vän: angelica. 
2010 sämsta - regnet på arvikafestivalen.

nyårsafton var lugnt och stilla.