Jagade killar med förhoppningar om att få pussar.

Sen - mellanstadiet, varje fredagskväll ägnades åt disco, med ryska posten och tryckare.

Icke att förglömma cola i glasflaskor, och chips i småpåsar. 

Efter år beståendes av kramar, och om man hade tur, pussar så kom tiden på högstadiet.
Och jag blev kär. På riktigt. För första gången i hela mitt liv, så var jag villig att ge bort allting som var jag för att kunna vara med den här människan.

Visst, såhär i efterhand kan jag tycka att det hela var fjanterier, att jag inte alls var kär, men jag vet innerst inne att det var jag. Jag var kär.

Han var ett asshole, för att vara riktigt ärlig. Och jag ska inte måla upp mig som någon Jungfru Maria, för det var jag verkligen inte. Jag var nog en pain in the ass, svart och svår 15 år.

Men kär var jag. Och kär slutade jag vara efter han knullade min bästa kompis. Eller nej, där ljög jag.

Ett par månader efter det, så slutade jag vara kär.

Så, det var väl ungefär det. Men det var fint så länge det varade, och jag är glad för att det tog slut.

Vi var nog så himla olika man kan tänka sig två personer vara, men ibland är kärleken total blind.