Det är tidig vår och solen är på väg ner.
Jag står på uppfarten och hoppar hopprep, koncenterar mig för att hålla kolla på de olika siffrorna.
Efter en stund börjar jag tröttna, mina armar har börjat knottra sig och hopprepet är inte längre lika roande.
Jag bestämmer mig för att gå in, hitta på någonting annat.
Fantasin har inga gränser när man precis fyllt 7 år.

Men in kom jag inte, mamma pratade i telefon och jag var tvungen att sysselsätta mig ytterligare några minuter.
Jag märkte på henne, att någonting var fel. Med en klump i magen strosade jag runt, runt, runt i trädgården, sparkade på en fotboll, klappade katten som låg och spann på trappan.
Fantasin var som bortblåst.

En stund senare ropar mamma in mig, hon sitter vid köksbordet, med huvudet i sina händer.
"Evelina.. Din pappa har dött".

Efter det är det mesta svart. Minns allting glasklart precis innan, men precis efter jag fick reda på vad som hände så tar det stopp, allting är svart.